Jump to content Jump to search
Sagg-Matt

Sagg-Matt

Suomeksi and in English

Uno Fogde föddes i Malax 12 januari 1903 och dog i november 1960, 57 år gammal. Han genomgick Vasa handelsskola och anställdes därefter - efter en kort tid på häradskontoret i Vörå - som kassör vid Malax Sparbank, där han kom att utföra sitt livsverk. På grund av sjukdom slutade han tiotals år före sin död. 

Skarmavbild 2022 05 09 kl. 15.22.44Porträtt av en ung Uno. 

Uno Fogde är mest känd som poeten Sagg-Matt. Hans litterära och musikaliska påbrå kan spåras tillbaka till hans far- och morföräldrar. Om farfadern, bonden Johan Eriksson Fogde, berättas att han diktade psalmer till kända melodier medan han satt på hölasset. Uno Fogdes far, snickaren Johan Fogde, var känd som en skicklig fiolspelare och gav den musikaliska gåvan i arv till sina barn. Uno Fogde var utrustad med en musikalitet långt över det vanliga. Hans första instrument var en hemmagjord cittra, som senare byttes mot ett flertal instrument, av vilka fiolen var och förblev det käraste. Hans dikter är ofta rent musikaliskt välljudande, med en rytm och klang som påminner om musik. Men det är märkligt att dikterna inte i större utsträckning än de gör handlar om musik. Det är egentligen i endast en dikt, “Fiolen min”, som han ger uttryck för vad fiolen betytt för honom som sällskap och vän. 

IMG 5586
Familjen Fogde. Från höger Alfons, mor Sofia, Ellen (gift Maans), Anni (gift Uusitalo), far Johan, Paul och Uno. Saknas på bilden gör äldsta sonen Oskar som vid den här tidpunkten redan flyttat till Amerika samt Alfonso som dog vid tidig ålder.

Sina första litterära framträdanden gjorde Uno Fogde efter att han återvänt till Malax och utnämnts till redaktör för nykterhetslogen Framgångs handskrivna tidning “Spånor”. Där framträdde han under olika signaturer. Uppmuntrad av den framgången, tog han så småningom mod till sig och sände sina dikter till olika tidningar och publikationer. Det blev främst i Vasabladet som hans dikter trycktes, främst under 1930- och 1940-talet. 

Uno Fogdes liv förflöt under trycket av en svår sjukdom. En svårartad reumatisk feber som barn vilket resulterade i ett kroniskt hjärtlidande som följd. Man kunde tro att hjärtproblemen som följde honom genom livet och dessutom förvärrades med åren skulle ha påverkat hans diktning. Därför är det förvånande att när hans litterära produktion gicks igenom – sammanlagt ca ett 100-tal dikter och några prosahumoresker på dialekt – fanns det inga tecken på mollstämda tongångar som skulle tyda på hans mående och tragiska livssituation. Detta betyder inte att hans liv trots sjukdom och oavbrutet lidande skulle ha förflutit i den glada livssynens tecken, utan mer att de dystra stunderna och de inspirerande stunderna aldrig sammanföll. Att dikta innebar för Uno Fogde att få ge uttryck för sin glädje över vardagen med dessa små glädjeämnen. 

Uno Fogde var helt och hållet en bygdens son. Det var Malaxnejden som var hans miljö, och det är Malaxbygden som avspeglar sig i hans diktning. Genom en leende jordbruksbygd med bördiga, vaggande sädesfält och blomsterfagra ängar rinner som ett sammanhållande band den lilla ån, lugn och trygg: 

Ån är spegeln blott, där sky på sky

Byter form som sommarlätta drömmar.

Överhuvudtaget tyckts det vara sommarhalvåret som inspirerat Uno Fogde. Många av hans dikter är hyllningar till våren och den tigande savens tid. Försommar, pingst och deras fortsättning i högsommarvärme och slåttertid är ofta återkommande motiv i hans diktning. Han var en natur- och soldyrkare som kände sig alltmer i harmoni med tillvaron ju klarare solen lyste: 

Livet är att rakt mot solen stånda! 

Uno Fogde kom att med åren att få en alltmer religiös läggning, och dikterna som han under senare år publicerade är ofta religiöst färgade. Hans gudstro stod också i samband med hans naturdyrkan, som i Skördepsalm:

Vi glömma detta högre bud

Att nära jorden är man nära Gud. 

Men det var ingen reflektionsfri och förenklad barnatro han kommit fram till. Mycket tyder på att det låg kamp och oro bakom hans inställning:

Räck mig, Kristusbarn, ur kamp och villa

något jag kan tro!

Ge mig något av den stora, stilla

evighetens ro!

Jag är trött på eget jags förnämlighet.

Skall min längtan en gång bli besvarad,

möt den då uti en ljus förklarad 

julnatts hemlighet! 

När hösten kom, tycktes Uno Fogdes sångmö tystna; dikter som återger höst- och vinterstämningar är praktiskt taget obefintliga. Undantag är dikterna som handlar om julen, den stora högtiden i midvintertid. Där är det ofta barndomsminnena som spelar huvudrollen. Överhuvudtaget drömmer sig Uno Fogde i sin diktning sig gärna tillbaka till barndomen och kring vilket allt kretsade, där modern var medelpunkten. Ungdomsåren och handelsskoltiden i Vasa tycks inte ha satt spår i hans diktning. Det kanske var så, att kontakten med främmande, jämnåriga ungdomar mer än vanligt kom honom att känna av det utanförskap som sjukdomen orsakade. Hans dikter var - liksom fiolen - för honom ett sätt att ge uttryck för sin livsglädje: när han grep efter pennan eller stråken var det då solen lyste. 

Uno Fogde var i sanning bygdens egen skald så långt att han anlitades som tillfällighetsdiktare för olika jubileer och andra tillfällen som firades i socknen. Hans framträdanden i tidningspressen skedde växelvis på standardsvenska och dialekt. Malaxmålet var det språk han behärskade till fulländning. Många gammaldags uttryck, som småningom fallit i glömska i talspråket, finns bevarade i hans bygdemålsdiktning, vilket framtidens bygdeforskare säkert kommer vara tacksamma för. Hans dikter på standardsvenska är för det mesta lovsånger till naturen eller behandlar religiösa motiv. Hans dialektala produktion tar också upp andra ämnen: Vardagliga händelser i jordbrukarbefolkningens tillvaro och skarpögda humoristiska porträtt av bygdens söner och döttrar. 

Sina dikter på standardsvenska publicerade Uno Fogde under sitt eget namn, till dikterna på dialekt använde han Sagg-Matt. Han hade också en tredje signatur: Mr. Money, som betecknade en tredje sida av hans diktning: en blandning av engelska-svenska och engelska-dialekt. Dessa dikter var närmast avsedda för amerikaemigranterna och publicerades i Vasabladets amerikanummer under 1930- och 1940-talen. De avspeglade ofta det gångna årets händelser, dråpligt och ironiskt kommenterade av Mr. Moneys bitande penna. Här fick såväl Hitlerregimen som Lapporörelsen sina fiskar varma. Ett par strofer ur “A Glimpse of my Malax-window", 1933 års amerikanummer:

Of German made var hörningen

om riksdagshusförstörningen

and surely – there's no match! 

Men Mr. Hitler spör ingen

om det han har i Görningen 

är orsak not to catch.

 

Domherrarna i Lappo-frack

changerat färg from blue to black

nu samla de blott – tid. 

Och som ett mycket djupt känt tack

vi skänker dem vår gummiklack 

så sparar dom på speed.

Trots att Uno Fogde många gånger av sina vänner och beundrare uppmanades ge ut sina dikter i bokform, kom det aldrig någon med hans namn på titelbladet så länge han levde. Vad den orsaken kan varit är svårt att avgöra. Han var anspråkslös och tillbakadragen till sitt väsen och skyggade kanske för att utsätta sin diktnings barn för en eventuell omild behandling av kritiken. Han var mycket kritiskt inställd till offentliga framträdanden, framförallt de egna, och avvägningen av det rätta ordet i ett visst sammanhang kunde stundvis ge honom stor vånda. Men rädsla för kritik var knappast det som innerst inne kom till orsak till att dikterna förblev outgivna, utan mer det faktum, att Uno Fogde när han skrev aldrig sneglade på ära och berömmelse genom författarskap. Han skrev helt enkelt därför att genom sin lyrik tyckte sig få utlopp för sin livsglädje och din stora tacksamhet att finnas till. Efter hans död gavs boken ”Vässjor å dikter från Malax” ut av Malax kommuns kulturnämnd 1977 och senare även boken Lät solä skin, lät sånna blås, utgiven av Malax museiförenings serie Lokal- och regionhistoriska bidrag nr 3 2003.

Ja drecker solä ur i´strööm

som vecker jolä ur i´drööm

om kejsargrönt ti vaggmatt. 

Va vecker glim´el´grav å saand!

Ja eger himmel, hav å laand

som kjesar, krönt ti

                                       Sagg Matt  

Skarmavbild 2022 03 11 kl. 09.38.46
Alfons Fogde, svågern Einar Uusitalo och Uno Fogde spelandes framför hemgården en sommarkväll på 1950-talet. 

Huset på Mattlarsvägen flyttades dit av Unos föräldrar från Petalax och Uno bodde där tillsammans med sin bror Alfons ända fram till sin död. Därefter har ättlingar till Sofia och Johan Fogde fortsatt att bo i huset, även så idag. IMG 5598Huset på Mattlarsvägen. Årtal okänt.

Skarmavbild 2022 05 13 kl. 10.24.44
Skarmavbild 2022 05 13 kl. 10.25.09
Skarmavbild 2022 05 13 kl. 10.25.55
Skarmavbild 2022 05 13 kl. 10.26.24
Skarmavbild 2022 05 13 kl. 10.27.39
Skarmavbild 2022 05 13 kl. 10.28.10 


Källor: Text skriven av Anita Svensson från boken Ytäbyiji, omarbetad och med tillägg av Jenna Matintupa. Alla fotografier och allt material är Eva Matintupas. Dikter ur Vässjor å dikter från Malax av Uno Fogde. 

Senast uppdaterad 17.05.2022 14:19